Juoksengis historia

Juoksengi är en av Tornedalens äldsta byar, där folk har levt sedan stenåldern. Med ett antal stenåldersfynd som håleggad yxa (yxtyp daterad till 1700 fvt) och sk norrbottniska hackor, finns bosättningar bevisade sedan 4000 år längs den nuvarande byns älvstränder. Ytterligare fynd såsom en vikingatida järnyxa (på Piiloniitty äng), järnkniv (Heponiemi) tyder på kontinuerlig bebyggelseetablering och på 1500-talet fanns det ett femtontal gårdar i byn.

Förleden i namnet Juoksengi skulle kunna vara det lapska ordet (svensklapska) juok' sa ”båge”. Byn har grundats där älven böjer sig ovanom det älvsel som ligger norr om Kattilakoski fors. Byanamnets förled ”juok” kan också härledas från Juovojoki bäck som i söder-väster avskär de stora naturängarna Mäntysuo och Isosuo, vilka har en total areal om drygt 870 hektar. Juovojokis och därmed Juoksengis källsjö är den 44 hektar stora Juojärvi som rinner upp 9 km nordväst om byn. Juoksengi stora myrängar har uppodlats alltsedan boskapsskötseln introducerats i byn och har utgjort den helt avgörande resursen för byns huvudnäring. Bäck i det samiska språket heter ”johka”, som i finska får ett u före o, d.v.s. juok. Detta tillsammans med efterleden ”engi” skulle Juoksengi således i sin helhet betyda ”byn vid bäckängarna”. 

Över huvud taget är de geografiska namnen i trakten så kallade kombinationsnamn. Inte sällan är språket i dessa kombinationsnamn samiska, västfinska och hälsingska (kainuun kieli) vilket avslöjar vilka befolkningsgrupper som successivt etablerat sig mera permanent i trakten.

Namnet Juoksengi, noterat i Jordaboken af Wästerbotten 1543 som Jwksenge och i andra gamla versioner som Juxengi, kan således som i fallet namnet Matarengi, härledas från de stora naturängarna som dominerar byns omedelbara omgivning. Juoksengi är en av Tornedalens typiska långsträckta byar. Trakten eller byn Juoksengi börjar i söder i Vanhaniemi och slutar i norr i Nivaranta strax söder om Svanstein. Benämningar på bydelarna som Niskanpää, Laheenpää, Nikunpää, Lampisenpää härrör sig från gårdsnamn vars ändelse -pää anspelar på respektive gårds del av byn d.v.s Niskanpää kan tydas som Niskas del av byn Juoksengi, Lampisenpää som Lampinens del av byn Juoksengi.

I Juoksengi by fanns på 1500-talet 15 hemman. Namn som nämns: Huckij, Hwkij (Huukki), Outinen, Neverä, Toolanen, Tikka, Savolainen, Drocken(Taavo) och Kaartinen Den första skattebetalaren i Juoksengi Nils Huki som i början av 1500-talet betalade fångstskatt. Han bodde strategiskt för laxfiske på den krokformade udden Huukki i nuvarande Niskanpää. Den förste som företrädde byn Juoksengi utåt mot staten var Manfred Henriksson (Toolanen) på 1500-talet.

Under 1600-talet tillhörde Juoksengi helt det svenska riket. Byborna levde främst av fiske, jakt och jordbruk vid Torneälven, som var en viktig vattenväg för handel och transporter. Då fanns ännu ingen gräns mellan längs älven, vilket gjorde att människor kunde röra sig fritt i området. Kyrkan hade en stark roll i byns liv, och den lutherska tron präglade vardagen. Juoksengi var en liten och nära gemenskap där traditioner och samarbete var viktiga för överlevnaden.

Stora ofredens dagar

1700-talets början var en orolig tid i svensk historia. Som bekant omfattade Sverige även Finland som då var ett landskap i Sverige. När Karl XII som 15 åring efterträdde sin far Karl XI så anfölls nämligen Sverige samtidigt från tre fronter - av Ryssland, Danmark och Polen-Litauen. Det så kallade ”Stora nordiska .kriget” inleddes år 1700 med ett sachsiskt-polskt försök att erövra det dåtida svenska Riga som syftade till att erövra det svenska Livland och Estland. Det polska försöket åtföljdes av ett ryskt anfall samma år och i maj 1703 erövrades det svenska Nyen vid floden Neva. Som bekant gick det till en början bra för det svenska försvaret i och med segern 20 november 1700 över Ryssland i slaget vid Narva i nuvarande Estland.

Det danska anfallet togs emot genom Stenbocks seger i skånska Helsingborg 28 februari 1710.

Efter att ryssarna 1704 återtagit Narva och gått in i Balticum bekrigade de Sverige längs havskusterna från Östersjön till Bottenviken och ockuperade Finland åren 1713-1721. Denna krigstid brukar kallas Det stora nordiska kriget eller på finska ”Ison vihan aika”. Från Finland kom de även över till Tornedalen och Norrbotten.

Som ett minne över det lokala försvaret 1717 i Tornedalen finns en minnessten uppsatt på en kulle, Surmasaajo, i Juoksengi.

Följande hände där – sagt i korthet: 

Viktiga utgångpunkter är två från varandra skilda skriftliga källor,

• Landshövdingen i Västerbotten Magnus Cronbergs rapport 4 april 1717. Återgiven i Historisk Tidskrift 1892, kapitlet ”Västerbotten och ryssarna 1714-1721” efter skriftliga källor av E.W. Bergman.
• Hugo Samzelius´ artikel ”Från stora ofredens dar”, Sv Dagbladet 1904.04.24. Återgiven även i Samzelii bok ”Gränsmark”, Stockholm 1915. En något känslofylld och dramatiserad skildring.

Enligt dessa två på arkivdata baserade källor skall en rysk hästburen (kosacker) stridsexpedition i slutet av december 1716 under plundrande och mördande ha dragit sig uppför Torne älvdal. Årsskiftet 1716/1717 visiterade de Övertorneåtrakten varvid Hietaniemi kyrka eldhärjades, klockstapeln brändes ner och klockan bortfördes till Ryssland där den senare installerades i slottet Strelna.

En del av kosackgruppen uppsökte den 1 januari 1717 Övertorneå kyrka, plundrade kyrkan på dess dyrbarheter, kyrksilvret och misshandlade i samband med räden ihjäl kyrkoherden Johannes Tornberg.

Denna grupp, något tiotal till antalet, drog sedan under plundring och förstörelse vidare till Kengis bruk som den 11 januari nedbrändes till grunden.

Endast drygt två månader därefter, eller 4 april 1717, rapporterade landshövdingen Magnus Cronberg om hur kosackerna när de nerförde sitt rov från Kengis

”blevo af posteringen i Torneå [Över-Torneå] borttagna 23 lass och fienden nödgades lämna efter sig några döda, ibland hvilka var deras anförare, en cornett, och flere som man denna gång ej kan specificera.” (vikten och storleken av de i snö dragna lassen var säkerligen av typ ”renlass”).

Cronberg fortsätter:

”Efter vanligheten hafver fienden vid denna expedition [alltså sträckande till Övertorneå] farit fram med sitt mördande, varandes kyrkoherden Tornberg en ibland dem som blifvit dödade; de öfriga äro mest gemene och af den menige man”

Hugo Samzelius å sin sida preciserar i sin bok Gränsmark 1915:120, den av Cronberg omnämnda posteringen till norr om Övertorneå.

..där vägen ett stycke mot norr löpte genom en skogig och snörik dal...

Försvararna bestod av ett lokalt ihopsamlat vargeringsfolk (hemvärn). De egna förlusterna är angivna till endast två man. Detta hände då kosackskaran var på nerväg från Kengis. Källor från januari 1717 anger hur husbönderna och bröderna Anders Andersson och Johan Andersson på Lampinengården (Rotehemman nr 23) i Juoksengi blivit ihjälslagna av denna kosackskara. En rättegångshandling från januari 1717 omtalar hur Anders på Lampinengården vårdades av gårdens piga efter att han dödligt sårats av ett stickvapen. Det mordet kan därför ha skett under fiendens väg uppåt längs älvdalen. Var brodern Johan slagits ihjäl är däremot oklart. Så långt uppgifter från skilda arkivkällor.

Låt oss gå vidare till lokalbefolkningens kollektiva minnen från stora ofredens dar.

nom familjerna Taaveniku-Outinen vilka sedan gammalt är ägare av marken i Koivuniemi – ett litet näs mellan bäckarna Juovojoki och Vyönioja - finns en seglivad sägen om en ryssgrav på udden. Här har under årens lopp påträffats – som det sägs - delar av människoskelett, hår och annat dylikt. Autentiska uppgifter om dessa fynd finns sedan 1920-talet (genom Elis Outinen, Vilmer och Oskar Taaveniku) och senast från 1950-talet (1954 av slåtterarbetaren Johannes Juuso) då ännu slåtterarbete förekom på platsen. Genom Norrbottens Muséums försorg har, på basis av Johannes Juusos å kartskiss angivna markering, fyndplatsen åsatts skyddsregistreringen RAÄ Övertorneå 598. Det kan förmodas att kvarlevorna begravts på näset mellan nämnda ”skyddande” två vatten mer av ”skrockfulla skäl”!

Vad som stärker sägnens tillförlitlighet är det faktum att något hundratal meter väster om Koivuniemi ligger en numera kringdränerad myrholme vid namn Surmasaajo (också ett kollektivt minne). Detta namns förled – surma – är finska och hänsyftar endast på att en människa eller människor blivit där ihjälslagna/ljutit döden. Detta ger graven en avgörande belysning. Det torde därför kunna konstateras att graven förklarar slagplatsen och vice versa.

En anspelning från 1930-talet på vad som hänt i Surmasaajo härrör också från  byasmeden Johan Lampinen ”Smed Johan”(Pajan Jussa) som vid ett smidesarbete erinrade om en träffning där (sagesperson Mia Mäki). 

Sammanfattning

Samstämmigheten mellan nämnda arkivbaserade fakta och det lokala kollektiva minnet syns vara lite väl stor för att den skulle kunna ses som en ren tillfällighet.

Författaren Bengt Pohjanen som genomgått prästutbildning inom den ortodoxa ryska kyrkan har i juli 2013 lyst frid över de stupade ryska soldaterna varvid ett ortodoxt träkors placerats på nämnda udde. Detta medan en minnessten är rest på fast mark strax invid den plats, Surmasaajo, där det lokala försvaret av samstämmiga uppgifter att döma, ägt rum i januari 1717. På stenen är det fäst två bronsplattor. Den ena är rund med Västerbottens regementes vapenbild, Karl XII´s valspråk – ”Herren är vår beskyddare” - samt årtalet 1717. Den andra bronsplattan talar i korthet om händelsen i text.

År 1809 markerar en vändpunkt i Nordens historia. Det var då som Sverige, efter att ha förlorat det Finska kriget mot Ryssland, tvingades avträda hela Finland till det ryska imperiet. Denna förändring, formellt fastställd i Freden i Fredrikshamn, fick stora politiska och mänskliga konsekvenser – särskilt för människor som bodde längs den nya gränsen. Ett av dessa samhällen var Juoksengi vid Torneälven.

En by blir två

Torneälven, som tidigare varit en livsnerv för handel och kontakt mellan människor, blev nu en nationell gräns. Juoksengi, som låg vid älven, blev bokstavligen kluven i två delar: den västra sidan stannade kvar i Sverige, medan den östra blev en del av det ryska storfurstendömet Finland. Det var inte bara kartan som förändrades – även människors vardag skakades om i grunden. 

Familjer och band bryts

Föreställ dig att vakna upp en dag och inse att ditt hem nu ligger i ett annat land, medan din bror, moster eller affärspartner bor kvar på andra sidan älven – i ett annat imperium. Det var verkligheten för invånarna i Juoksengi. Familjer splittrades, handeln komplicerades, och kontakter som tidigare varit självklara blev nu beroende av politiska beslut och gränsövergångar.

Livet fortsätter – men inte som förr

Trots allt fortsatte livet. Banden mellan byns två sidor var starka. Folk talade samma språk, delade samma kultur och höll fast vid sina traditioner. Men gränsen var där, och den blev med tiden tydligare. Det som en gång varit en enhetlig by hade nu blivit två samhällen, med olika myndigheter, lagar och framtider.

Ett historiskt sår – och en påminnelse

Juoksengis öde påminner oss om hur storpolitik kan få mycket konkreta konsekvenser för vanliga människor. Gränsen vid Torneälven är än i dag en fysisk markör för en historisk förlust – men också ett bevis på människors förmåga att anpassa sig, hålla fast vid sin identitet och bevara gemenskap över nationsgränser.

I ekon karta år 1878 uppräknas följande hemman; Lambinen, Hietala, Tavoniku, Taavo, Rova, Taavola, Aasa, Rautila, Outinen, Toolainen, Mäki, Niemi, Kommes, Niska, Vanhaniemi, Haapaniemi, Myllykangas och Pudas.

Juoksengi gick in i 1900-talet som en liten men livskraftig by på gränsen mellan två världar. Belägen vid Polcirkeln, där Torneälven utgör riksgräns mellan Sverige och Finland, bar byn på en unik identitet: en blandning av svenska, finska och tornedalska kulturer. Under 1900-talet formades Juoksengi av stora händelser i världen, men också av små förändringar i vardagen – allt mot bakgrund av en allt mer närvarande nationsgräns.

När Finland blev självständigt

En av de mest avgörande händelserna i början av seklet var Finlands självständighet år 1917. Då blev östra Juoksengi, som redan sedan 1809 tillhört det ryska imperiet, en del av den nya självständiga finska staten. Gränsen som tidigare varit en administrativ skiljelinje inom imperier, blev nu en verklig gräns mellan två suveräna länder.

Kriget och dess konsekvenser

Under andra världskriget drabbades finska Juoksenki hårt. Invånare på den finska sidan blev evakuerade till den svenska sidan när Finland inledde krig mot Tyskland. Dessutom brände tyska trupper ner nästan alla hus på den finska sidan som en del av sina militärstrategier under krigets slutskede. Detta skapade stora svårigheter för byns invånare och ledde till förlust av hem och egendom.

Två världskrig och en kall gräns

Efter kriget fortsatte gränsen att vara övervakad. Sverige var neutralt, medan Finland balanserade mellan öst och väst i en geopolitisk spänning

Språk och identitet

Under 1900-talets första hälft talades meänkieli (tornedalsfinska) flitigt i Juoksengi, men språkpolitiken i Sverige ledde till att många barn förlorade modersmålet i skolan. Svenskan dominerade, och meänkieli fördes ofta vidare i tysthet inom familjen. På 1990-talet erkändes meänkieli som ett nationellt minoritetsspråk i Sverige, vilket innebar ett uppsving i kultur och identitet för tornedalingar i byar som Juoksengi.

Infrastruktur och modernisering

Juoksengi moderniserades gradvis under 1900-talet. Vägnätet förbättrades, elektricitet och telefon drogs in, och byn fick tillgång till bilvägar och kollektivtrafik. Skolan spelade en central roll i byns liv, liksom föreningslivet. Juoksengi Byaförening och lokala idrottsföreningar skapade sammanhållning, trots att befolkningen minskade när unga flyttade till städer för arbete och studier.

Ett delat men sammanhållet samhälle

Trots nationsgränsen har banden över älven varit starka. Många har släktingar på den finska sidan, och kulturutbytet har fortsatt. Under 1900-talet blev Juoksengi ett exempel på hur människor kan leva i en delad by men ändå känna sig som ett folk. Polcirkeln, som går rakt genom byn, blev med tiden också en turistattraktion – och en symbol för platsens unika läge mellan världar, tider och språk.

Om folkmängden

År 1958 fanns i Juoksengi 1.100 personer, 568 män och 532 kvinnor. - bydelarna Niskanpää och Lampisenpää inräknade. Samma år 1958 fanns 73 telefonabonnenter i Juoksengi.

Byn har utvecklats under 2000-talet med fokus på samarbete, kultur och turism. Sedan Sverige och Finland gick med i EU och Schengenområdet har gränsen blivit mer öppen än någonsin. Detta har gjort det lättare för människor, idéer och evenemang att röra sig fritt mellan länderna – något som Juoksengi har tagit till vara på.

Skolan har fått nytt liv som vandrarhem. På sommaren finns en restaurang och en campingplats vid byahuset. I byn finns förskolan Lyckebo samt Rautilas Livs livsmedelsbutik. Vid stranden av Kattilakoski ligger en à la carte-restaurang Kattilakoski. IF Polcirkeln har också öppnat ett helt nytt gym i byn. Byns tidigare kabel-tv-nät har ersatts med fiberoptisk kabel.

Kulturutbyten, gemensamma projekt och vänskap över gränsen präglar byns anda. Byarna förbinds vintertid även av en isväg som anläggs i samarbete med Juoksenki på den finska sidan.

Polcirkeln som passerar genom Juoksengi är en naturlig attraktion, och både lokalbor och besökare kan njuta av den speciella platsen där norra breddgraden möter tradition och framtidstro.

Även meänkieli och tornedalsk kultur har stärkts under 2000-talet, vilket skapar stolthet och sammanhållning över generationer. Juoksengi är en modern by med djupa rötter – öppen, levande och full av karaktär.

Juoksengi fick skola 1882 - det hus som nu är byns hembygdsgård. Den stora röda skolan byggdes 1928 och den nya av tegel hade sitt första läsår 1953/1954. På skolgården fanns även en barack som tidigare användes som matsal. Innan skolan från 1950 talet byggdes undervisades det i skolbyggnaden från 1882 som också nyttjades som bönehus. Man nyttjade även lokaler hos bönder som hade utrymme för detta. Som mest hade folkskolan över 200 elever i centrumdelen av byn och över 40 i bydelen Niskanpää. Folkskoleläraren J. A. Engström hade 1915 den första telefonen liksom telefonväxeln i Juoksengi. Engström var stor vän av lokal folkmusik. År 1910 skickade han 19 musikstycken till folkmusikkommittén: polkor, valser, schottisar, engelskor och en purpuri., som bestod av sju turer: marsch, vals, mazurka, polka-mazurka, trepak, vals och marsch. Detta tyder på att det i byn fanns både fiolspelare som kunskap i orgel- och pianospel.

Juoksengin skola har lagts ned och i huvudbyggnaden finns nu ett vandrarhem.

Polcirkelhuset flyttades 2001 från Lennart Haapaniemis gård till nuvarande plats. Huset låg tidigare på en udde (niemi) söder om Outinen. Udden kallades för Haapaniemi. Huset flyttades sedan till Littisvaara . Gården kallades därefter för Uusitalo. Namnet kommer av att det var ett av de sist bildade hemmanen i Juoksengi genom en dom 1826. Den förste ägaren var soldat Henrik Johansson Granat, född 1795, och hans hustru Johanna Olofsdotter Kangas, född 1784. Henrik var dräng hos Haapaniemis och när bondparet drunknade i Torneälven vid en båtfärd till kyrkan i Övertorneå, fick Henrik ärva hemmanet.

På sommaren finns det en restaurang i byahuset och på gårdsområdet finns det campingplatser.